Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2017

Asta af Ekedal är min Basset artésien normand. Egentligen heter hon Norrbergets Nova, men jag ville ha ett hund namn med ett ”s” i, och Asta var det första jag kom på.
Hon opererades förra veckan då i hennes höger framben utvecklades ett litet fel som heter ”short ulna syndrome”. Eller litet och litet: Operation eller avlivning var veterinärens besked. Så det blev operation. Nu efter en vecka är hon lite halt, men själv funderar hon inte på sitt ben längre. Konvalescenstiden sattes till 6-8 veckor, av vilka fyra första i vila. Endast koppelpromenader för rastning bara. Och det håller vi.

Idag släppte jag henne ut på balkongen och se där; hon spanar in två rådjur och börjar skälla!! Husse var glad, djupt och grovt skall  och intresse för rätt vilt. Blir det ordning på benet så ska det nog bli en jakthund fröken Asta!

Annonser

Read Full Post »

När jag var hos Dorrit, så avhandlades det också en del om min bakgrund och släkthistoria. Som vanligt fick vi i diskussionen ett tydligt waldenskt och patriarkalt fokus, även om min mor är den starkaste källan till mina små egenheter… 😉
Men för att ge er alla och Dorrit lite ”kött på bena”, så hittade jag två youtubefilmer om mina förfäder, vilka jag ogenerat lägger ut här.
Den första är om min farfarsfar, General Rudolf Walden.

Kuriosa: vid 3.33 finns en bild på Generalen med min far i famnen. Speakern kallar honom för ”Juuso Junior”, men det är ju fel… 😉

Den andra är om min farfar:

Kuriosa på film två: Jag själv är med på en bild vid 3.39 tillsammans systern Laura och kusinerna Maria, Jaakko, Risto och Timo.
Varför min äldsta syster Riika är inte med, det kan jag bara spekulera i. Men det att varför våra yngre kusiner är inte med är lätt att förklara:
De var inte födda än!
Noterbart är också bilden vid 0.40: min mor är med i familjebilden och sitter längst till höger. Kul upptäckt!

Tjingeling!

 

Read Full Post »

Asta, min fem och en halv månad gamla Basset Artésien Normand konstaterades efter en viss hälta drygt en månad sedan att lida av ”short ulna syndrome”. Operation eller avlivning var beskedet. Och om hon skulle kunna bli en jakthund efter operationen, så var chanserna på sin höjd fifty/fifty.

img_6654

Nåja, även en hund skall få sin chans, för hon verkligen förtjänar sin chans. (Själv har jag fått många chanser i livet, utan att alltid förtjäna dessa, men det är en annan story… 😉 )
Så veterinär Gustaf Svensson opererade henne idag på Blå Stjärnans Djursjukhus i Göteborg.
Gustaf ringde precis och meddelade att han är mycket mer optimistisk nu än vad han var i morse. Benet var stabilare i armbågsleden än vad röntgen hade visat, skruven där sitter bra istället för prognosens sådär…
Så jag hämtar en konvalescenshund imon och stålsätter mig för att tråka ut henne i sex veckor till och börja med. Men jag gissar att hon klarar sig bra i alla fall mentalt: Hon har redan blivit till en kontorshund med husse, så nu skruvar vi ner aktivitetsnivån även hemma.
Det positiva är att man behöver inte ha ångest nu när man inte tar hunden med sig…
Det negativa är att man oftast vill ha hunden med sig…

Krya på dig Asta!

Read Full Post »

Telefon ringde i helgen. Det gör den varje helg. Ni som följer bloggen då&då är medvetna att min svarsfrekvens på mobilen utanför kontorstiderna är minst sagt sisådär, i alla fall gällande okända mobilnummer.
Nu kom samma nummer med en inrigning tre gånger. På den fjärde svarade jag ute på fälten, där jag faktiskt hade både täckning och minilagerprislistan i beredskap.

Kände igen rösten med det samma. Det var Dorrit, Dorrit Odén, tidigare ägare av Ekedals Säteri. Senaste ägarnas mormor och svärmormor (??) om man nu kan så säga.
Dorrit och hennes man köpte Ekedal i början av 70-talet. Renoverade stället och flyttade hit. Bjöd på herrgårdsmiddagar och andra finare kalas. De beskylldes att vara lite av ”gröna vågare” men jag som känner Dorrit vet att det inte var så. Att få en ”city-girl” som Dorrit att stanna i Sjötofta, så var det bra att ha en herrgård. Så gröna vågen? Nej.
Nåja, Dorrit och Lasse hade ju redan bott en vända i Sjötofta, men i och med köpet av Säteriet blev de här för gott.
Gott så, för de har verkligen satt både intryck, avtryck och spår på Ekedal.

Hon ursäktade sig genom att presentera sig, men det var ju överflödigt. Hon undrade ifall jag kom ihåg henne och den dära pärmen med lite Ekedalshistorik som jag hade förevisats vid visningen? ”-Ja på allt” sa jag, varefter hon undrade ifall jag kunde komma och hämta detta och titta lite på saker.
En underbar inbjudan av en dam på 80+! Jag förstod direkt att det var inte frågan om att sticka handen genom dörrspringan och dra, varför jag avtalade en tid som passade både Dorrit och och mig. Så idag åkte jag till Dorrit. Punktligt 18.00 backade jag in på hennes uppfart, möttes av ett varmt leende och ett uppdukat bord med en smörgås på färsk hummer (ja, Dorrit är en västkustdega från Göteborg!) och kaffe och pepparkakor.

På bordet och vid soffbordet bredvid hade hon lagt upp både Ekedalska artefakter och kuriosa. Vi satte oss vid soffbordet och hon började berättelsen om sig själv och hennes man Lars, Lars som var från Sjötofta. Om Säteriet som kom till försäljning och hur de hade bestämt sig på stubinen att köpa ett ruckel utan isolering, med en handpump till vattnet i köket och utedass. Det där stället som ”alla andra” i deras situation hade satt en grävskopa i.

Ekedalskan Dorrit

Dorrit & jag

Men Lars och Dorrit hade redan varit ute efter ett större lanthus ”som inte var renoverat”. Smart då som nu. De fick huset efter lite om&men i budgivningen och en försiktig renovering vidtog. Jag som dagens ägare drar fortfarande nytta av denna ”gammeldags” -renovering: huset har sin charm kvar och det vet ni alla som har varit här.

Vi pratade i dryga två timmar. Hon är också en underbar lyssnare, ställer frågor som en reporter och låter en tala till punkt. Och jag tror inte att jag själv lyckades med nåt av det idag! Möjligen pratade jag för mycket, men det märkte jag inte, då Dorrits lyssnarförmåga är av en annan kapacitet än hos oss dagens ”ungdomar”.

Redan innan vi hade hunnit sätta oss till bords med hummersmörgåsarna, så hade hon gett mig ett antal gåvor med Ekedalsanknytning. Som frottéhandukar från en dansk väninna med invävd text ”EKEDAL”.

"det skulle dukas så på den tiden"

Handdukar & tändstickor

Likaså tändstickor med ”Ekedal” på.
– Du vet, sa Dorrit… På den tiden dukades det alltid med personliga askfat och tändstickor till varje gäst.
Jadå, hörde jag mig att säga, fast om just det hade jag ingen aning om. Jag kan knappt stava till ordet ”askfat”.
Och när slutade vi röka inne? 1985??

Och det var inte slut där. Fick en bok som heter ”Sjötofta socken historia & beskrivning” från 1951. Där går man nogsamt genom alla sockens gårdar och deras historia. Ekedalska gårdar och torp är cirka 20 sidor av bokens 400. Tungt.

Och sen! Dorrits och Lasses egen pärm! Blandat med fastighetsdeklarationer, historiska artiklar och renoveringsfakturor! Längst i botten i denna bild:

Pärmen längst ned

Högen från Dorrit

Utöver dessa gåvor, så fick jag också låna hennes privata fotoalbum i en vecka eller två. Jag ska studera, fota och läsa in mig. Och när jag klar med det, så bestämmer jag en ny date med min ”ekedalska”.

Tack Dorrit för en underbar afton! 😉

Read Full Post »

Inte ens en hund är piggelin varje morgon… Asta var ytterst trögstartat idag och inte har hennes dag blivit bättre heller: morgonhumöret har hängt med hela dan. Dags för en köttbulle kanske?? 😉

Read Full Post »