Har i några år närt tanken, eller nej, jag har inte närt tanken, utan den har gnagt mig: ”men Junior, det där med wingsuit verkar ju skitkul!” Har sett lite filmer om wingsuit flygning och fått en känsla att ”se Rom och dö”… Det verkar så häftigt att t o m en perfekt orgasm skulle blekna i jämförelsen. Kolla här och fatta grejen:
Nu är ju inte tanken att man ska dö, men poängen är den att skulle det nu göra nåt, om man i utbyte får den ultimata upplevelsen? Jag vet inte och jag vill inte veta det heller: Ska jag flyga wingsuit, så gör jag det för att kunna berätta om det efteråt.
OK, vad krävs för detta nu?? Först att ta en fallskärmslicens, det fixar man här. (Ja, jag har pratat med dom… 😉 ) En kurs med teori och 16 hopp med var sin uppgift ger dig certifikatet för att hoppa vidare. Och när du har gjort typ 400 hopp, så kanske kan du ta på dig en wingsuit. Fast då tror jag att informatören menade BASE- jumping. Och där inser jag min åldersmässiga begränsning, så jag är helnöjd med hoppa från ett flygplan för att flyga wingsuit. Nån måtta får det vara även på galenskaper. Så det kanske räcker med 250 hopp då? Och det gör man på två-tre år?
Realistiskt även för en man som fyller 50 i år.
Tjingeling!
p.s. Just det, det finns flygekorrar på riktigt. Inte här i Sverige, men väl i Finland.
Halvdjupt och helgalet av JW 